Marknadsanalys · · Epival
Är skyddsrum ett nationellt ansvar?
Sverige rustar sitt totalförsvar och landets drygt 64 000 skyddsrum är en central del av beredskapen. Men bakom de goda ambitionerna växer en fråga som politiken behöver besvara: Vem bör egentligen betala?
Under decennier av fred har många skyddsrum använts som förråd och andra vardagsutrymmen. Nu ska de kontrolleras, underhållas och vid behov återställas. Fastighetsägare har ett lagstadgat underhållsansvar men när brister bedöms bero på eftersatt underhåll kan kostnaderna hamna hos dagens ägare även då fastigheten och skyddsrummet har bytt ägare flera gånger.
Här uppstår en ansvarsglidning där ett nationellt försvarsintresse riskerar att bli en ekonomisk belastning för enskilda näringsidkare.
För näringsidkare med bostadsfastigheter är hyran den huvudsakliga intäkten. Den ska redan finansiera drift, underhåll, räntor och investeringar samtidigt som hyrorna inte ensidigt kan höjas för att möta nya kostnader. Varifrån förväntas pengarna komma? Det handlar inte om att de ska fråntas sitt ansvar men det handlar om att skilja på normalt fastighetsunderhåll från statens ambition att utveckla och modernisera befolkningsskyddet.
Finland visar att det finns alternativa lösningar. Där används större kollektiva skyddsanläggningar som parkeringsgarage i fredstid. Kostnader och ansvar kan därmed fördelas mellan flera aktörer så varför inte pröva liknande lösningar i Sverige med styrning från politiken?
Kommuner, regioner, kommunala bostadsbolag och privata fastighetsägare bör med fördel samverka kring gemensamma skyddsrum där förutsättningarna tillåter. Staten behöver samtidigt ta ett tydligare finansieringsansvar för den modernisering som motiveras av Sveriges säkerhetspolitiska behov. Vi behöver ett starkare totalförsvar men vi behöver också en genomförbar finansieringsmodell där ansvar och ekonomiska förutsättningar följs åt.
Sveriges beredskap är en nationell angelägenhet. Då kan inte finansieringen lämnas åt den enskildas betalningsförmåga.